Elsie Johansson

Då kontrar jag med att vilja låna "Sin ensamma kropp", jag ville läsa den när jag läste just "Fru J" men befann mig då i USA och så blev det inte av. Annars har jag förstås läst Nancy-serien men inget annat av Johansson (förutom några enstaka dikter). Jo förresten, Näckrosträdet, också.


Jag tycker om hennes språk och hennes berättelser men ska jag vara ärlig är hon kanske den typen av författare där jag tycker lika mycket om författaren Elsie Johansson som hennes böcker. Jag blir glad av at man kan debutera så sent i livet (jag tror hon var runt 50), med den bakgrund hon har. Hon verkar så klok Elsie och så kommer hon från Vendel, en plats jag kände till som barn, jag hade högstadiekompisar från Vendel. Och så heter hon som min moster. Hon skulle kunna varit min moster.


Jag hittar ett citat på Upsala Landstings webssite (det funkar inte att länka till pdfen så jag ger källan på detta vis).


Man blir inte författare, man är det från början. Och om man är det måste man fortsätta att vara det så länge man lever. Det har ingenting med publicitet eller bokframgångar att göra, det är ett forskningsarbete som pågår hela tiden i ett inre, ensamt men befolkat rum. 

"Vi hade väl visioner, vi också.

En gång.

Vårvinterkvällar

när skaren låg blank, 

och vi for härs och tvärs över gärden och taggtråd, 

satt på sparkarna sedan, rygg mot rygg med varandra 

och hörde räven skrika bortåt Källsbodahållet, 

som en människa i nöd, 

och stjärnljuset regnade. 

Då måste vi ha drömt 

i vidunderligheten, 

under höga himmelskupan med skogens smala sorgkant 

och stugorna därinom med osynliga rökar. 

Men vad drömde vi om? 

På denna vita plattform."

                                              (ur Brorsan hade en vevgrammofon) 

” … också i mig sjöng det en sång, den var vidunderlig. Jag kunde höra den baktill i huvudet, särskilt i skymningen när jag kom skvaltade på cykeln nedför vägen till vårat. Då var det som ett starkt och vemodigt brus, som när vinden drar fram genom tallarna på åsen och de vajar och svajar och grenarna gnäller och gnider mot varann. Sen mojnar det plötsligt och blir alldeles stilla och vedboddörren jämrar i sina gångjärn när man drar den emot sig och sågspånslukten vaknar och är lite fuktig, som av gammal svett. När man lutat cykeln på vanliga stället, lyft den rangliga dörrhalvan en liten aning med hjälp av höger knä så att haken kunnat falla tillbaka ner i märlan, har himlen hunnit gråna och sjunka ner i gräset. Då är det som en gråt när man vänder sig om. Och barndomen sitter i snöbärsbusken, ett blankt vått smällbär att puff! klämma sönder mellan pekfinger och tumme. Då spricker orgelbruset och förtonar borti gipen som en utdragen mysling från den gamla visselpipan.” 

(ur Nancy) 

När annannan och jag läst respektive bok kan vi väl prata mer om Elsie?

PS. Titta vad jag hittade, ett radioprogram med Elsie Johansson och Jerker Virdborg där de läser och diskuterar inskickade skrivalster. Finns som poddradio.